Dagen då jag åkte till Koreatown i onödan

Jag sitter i min fina nya smaragdgröna bil i ett parkeringshus i Koreatown och störtgråter. Nästan skriker. Och jag skiter fullständigt i att den apatiske parkeringsvakten kan höra mig. Han kan förmodligen se mig också. Han kunde i alla fall komma fram och fråga om jag behöver hjälp, men hans smartphone tar all hans uppmärksamhet.

Lika bra.

Han kan inte hjälpa mig. Ingen kan och jag är ensammast i hela jävla fuckings världen. Det är såklart inte sant, men det känns så. Jag faller i bitar och det finns ingen jag kan ringa. Jag och min man hade ett av våra riktigt explosiva gräl denna morgon som slutade med att jag dängde den nya dammsugaren i golvet så bitarna flög åt alla håll och han lämnade hemmet spyendes hemskheter över mig. Jag hatar när han kallar mig en motherfucker. Jag hatar honom för att han är så arg. Jag hatar att han inte bara kan krama mig när det är det enda jag behöver.

Men situationen är inte lätt för honom heller. I USA kan en kvinna som har vårdnaden om ett barn förvägra mannen att träffa det barnet. Spelar ingen roll att han är en bra pappa, att det är han som alltid skjutsar till fotbollsträningen eller att sonen avgudar honom. Är morsan arg så är hon. Igår ringde coachen för att fråga om han hoppat av fotbollen? Morsan har inte kört honom till träningen.

- Men kan du inte ta henne till rättegång? vädjar jag.

För vilka pengar då? Vi ligger redan efter med hyra cirka fyra månader. Tack vare Covid (trodde aldrig jag skulle skriva den meningen.) kan vi inte bli vräkta. Det kostar att bo i Los Angeles. Allt kostar. Du kan inte gå utanför lägenheten utan att det kostar. Du kan inte ens vakna utan att det kostar. Detta satans kapitalistiska utsugarsystemet till land som de hävdar är ”det greatest country on Earth!” Hah! Fråga någon av de tiotusentals hemlösa som sover under en upp-och-ner-vänd kundvagn om de håller med.

Ändå kämpar jag som ett förtvivlat litet djur för att skaffa mitt Green Card som magiskt skulle ge mig möjlighet att resa ut och in som jag behagar (om det inte vore för Covid såklart) och arbeta, till och med lagligt. Men även om man är gift med en amerikan har det visats sig rätt krångligt att skaffa ett Green Card. I och med Trump gick det från svårt till i princip omöjligt. Idag skulle jag gå och göra min läkarundersökning och bevisa för Uncle Sam att jag inte har tuberkulos, hiv eller syfilis. Jag har skjutit på det eftersom jag inte velat betala de upp emot $600 det kostar. Och det trots att jag har en sjukförsäkring jag betalar för varje månad. (Kommer återkomma till mina tankar om sjukförsäkringar.) Så min advokat rekommenderade en mer ”affordable” doktor (det är fult att säga ”cheap”) i Koreatown. Bara $240.

- Behöver ni mina vaccinationskort över de vacciner jag fick som barn (som min mor scannat över till mig)? frågar jag när jag ringer.

- No, no, only passport.

Nu sitter jag mitt emot en asiatisk läkare som frågar efter mina vaccinationskort. Jag tar fram min telefon och förklarar att de är i min email, jag ska hitta dem.

- Lyssnar du på mig? säger han strängt som till ett litet barn.

Jag lägger lydigt ner telefonen i knät och ser honom i ögonen.

- Jag behöver datumen när du vaccinerades, säger han.

Varpå jag försiktigt lyfter min telefon igen och letar fram de scannade dokumenten. De visar bara årtal.

- Jag vet inte datum, säger jag. Jag vaccinerades som litet barn, jag minns inte.

- Lyssna på mig! upprepar han.

Då känner jag att detta kommer inte sluta väl, för mitt tålamod är syltunt just idag.

- I AM listening to you, säger jag skarpt.

Han skjuter pappren ifrån sig och säger att han inte kan hjälpa mig. Och då tappar jag det. Inte totalt, men tillräckligt för att höja rösten, resa mig från stolen och storma ut i receptionen.

- Du talar till mig som till ett litet barn, jag är för fan 40 år gammal! gormar jag.

Vilket inte är sant för det är fem dagar kvar till min födelsedag och ångesten har inte riktigt peakat ännu.

- Okej, okej säger doktorn helt plötsligt. Vi går tillbaka in i rummet så ska jag hjälpa dig.

- Du sa ju precis att du inte kan hjälpa mig, ylar jag. Fuck you!

Och nu sitter jag i bilen och skrikgråter och önskar jag var hemma hos mamma i Sverige. Jag kan inte ringa min man för han är förbannad och tycker att jag är svag när jag gråter. Bättre att vara arg och banka på kylskåpet enligt honom. Jävla grottmänniska!

Jag kan inte ringa min mamma för jag vill inte att hon ska bli orolig. Dessutom vill jag inte väcka henne och det är natt hemma i Sverige. Så det utesluter mina bröder också. Och vänner. Mina vänner i Los Angeles har jag tappat kontakten med i och med ett helt år av karantän. Liksom inte lika lätt att hålla igång det när man inte kan ses utan att riskera livet, bokstavligt talat.

Min bästa vän vände mig ryggen när jag valde att vara i en relation med en svart man. Hade inte räknat med det sveket. Men USA är så otroligt mycket mer rasistiskt, kapitalistiskt, hårt, rått och hånfullt än man någonsin skulle kunna tro. Det är inte alls som i filmerna (himlar med ögonen och drömmer mig tillbaka till den tiden då jag verkligen trodde att det var drömmarnas land).

Efter att ha torkat snoret och slutat hyperventilera startar jag bilen (som jag betalar cirka $400 i månaden för, men som jag inte kan vara utan) och startar resan hem till min arga man. Vakten tittar fortfarande på sin telefon.

På vägen hem ringer min allmänläkare (som såklart inte utför Green Card undersökninger) och berättar att hon inte kan träffa mig imorgon på bokad tid för min sjukförsäkring verkar vara inaktiv. Och man kan inte ens kliva innanför dörren på hennes mottagning utan att ha en försäkring.

Jag parkerar (för att inte riskera en bot på toppen av all annan jävla skit) och ringer försäkringbolaget. Mycket riktigt, jag har missat en betalning och då klipper de av hjälpen illa kvickt. Jag säger jag kan betala via kort på en gång och blir placerad på vänt. Känner verkligen inte för käck musik och att vänta i evigheter så jag lägger på och kör hem. Fastnar naturligtvis på motorvägen i trafik som inte rör sig framåt. 101 North halv fyra på eftermiddagen, jag får skylla mig själv. Garanterat en olycka. Kanske någon har dött? De har i så fall en värre dag än vad jag har.

Så cynisk blir man efter tre år i LA.

Jag tar Ventura Blvd hem i krypfart istället, men det rör sig i alla fall. Dagen som startade med katastrof (jag extraknäckar halvt-om-halvt olagligt som hundrastare) i och med att en av de galna hundarna smet och sprang iväg och den andra bet mig när jag försökte kontrollera den, slutar med fullständig moralisk kapitulation; jag svänger in på McDonalds drive thru och beställer burgare till mig och min äkta man (som jag hatar och älskar).

När jag svänger in i parkeringsgaraget stinker bilen av svettig donken och mitt ansikte är stelt av torkad gråt. Hemma i Sverige har de frisk luft och snö och man kan gå till doktorn utan att bli ruinerad och familjen är där och allt funkar som det ska (nästan) och jag hatar USA just nu!

Mannen är inte hemma, jag sätter hans mat i mikron och går in i sovrummet. Jag ger upp för idag.