(Swedish) Staden som aldrig sover är sömnig

Genom mitt avgassmutsiga fönster ser jag ner på korsningen 8th Avenue – 50th Street, Midtown Manhattan. Jag ser inte en människa, inte en bil, inte ett pip hörs utifrån gatan. Jag befinner mig mitt i staden som aldrig sover, men New York är bra sömnigt ikväll.

Jag har lyckats pricka in en historisk snöstorm denna min första kväll i The Big Apple. Tunnelbanan är stängd och på CNN tjatar Anderson Cooper som en papegoja om ”the historic blizzard of 2015”. Han varnar om och om igen för att alla som kör efter elva ikväll kommer få 300 dollar i bot. Snöstorm med stort S alltså.

Såhär med facit i hand kan jag konstatera att det singlade ned ungefär en decimeter.

Dagen därpå var min plan att ta en stillsam promenad i ett vintervackert Central Park. Så blev det inte riktigt eftersom parken förvandlats till en gigantisk lekplats där lyckliga lediga (eftersom skolorna var stängda) barn byggde snögubbar och försökte meja ned det fåtal turister som var där, det vill säga jag, med pulka.

Veckan präglas av ömsom snö, ömsom slask, sol och bitande arktisk kyla. Jag går än hit, än dit i staden och överallt hejar jag på folk. Faktiskt alla jag får ögonkontakt med. Det är ett experiment och jag vill se om någon inte svarar mig. Men ALLA svarar ett artigt hi, hello eller how are you! Alla. Kvinnor och män, gamla och unga, svarta och vita. Det är underbart trevligt och uppskattat.

Ytligt och utan mening skulle skeptikerna kanske säga. Och så får man ju tycka om man vill. Jag tycker det är trevligt när människor är trevliga.

Faktiskt så träffade jag bara en enda arg person på hela åtta dagar. Det var på tunnelbanan på väg till 14th Street. Han var i trettioårsåldern, hiphopstilen fulländad med en knallblå scarf om huvudet under kepsen. Han var förbannad på George W. Bush som – tydligen – låtit rasera tvillingtornen. Och han var synnerligen upprörd över det faktum att han aldrig vann på lotto, och det lät han alla i hela vagnen få veta.

Han satt där och skrapade den ena lotten efter den andra och tittade sig runt omkring med uppgivna bruna ögon. En smal skäggig kille som råkade stå framför honom nickade förstående och sa ”du vinner nog snart ska du se”. Damen bredvid som låtsades läsa en tidning log. Inte på ett elakt sätt, men helt klart åt situationen. Jag log med.

Till skillnad från andra städer jag varit i upplevde jag inte att människor var bittra och buttra och sura i New York, utan förstående.

New York är förfriskande.

I dubbel bemärkelse. På lördagen åkte jag tunnelbanan alldeles för långt och hamnade i Brooklyn. Och eftersom att Brooklyn Bridge så lämpligt leder tillbaka till Manhattan bestämde mig för att promenera tillbaka till ”rätt” sida av vattnet. Inte mitt klokaste beslut eftersom det blåste och var närmare tio minusgrader. Men jag bet ihop – klarar newyorkarna det, ska väl jag klara det!

Tillbaka på Lower Manhattan stod jag så någonstans i närheten av Perry Street med kartan i hand och såg möjligtvis förvirrad ut. Ett par i min egen ålder frågade artigt om jag behövde hjälp. Det behövde jag egentligen inte men de var så trevliga att det slutade med att vi gick och åt middag tillsammans. De var från New Jersey, inte riktigt New York men nästan. Trevligt. Förfriskande.

Jag ska tillbaka. När det är plusgrader.